Institut for Kommunikation > Publikationer > Forelæsninger > Gudrun Olsson: Berättelsen i psykoterapi och i vardagslivet

Gudrun Olsson: Berättelsen i psykoterapi och i vardagslivet

Gudrun Olsson
Professor

Installationsföreläsning 16 nov 2001
Ålborg universitet
Institut for Kommunikation

Att berätta och att lyssna till berättelser är en del av vårt liv. På en individuell nivå berättar vi om våra erfarenheter; vi berättar om människor vi mött. I drömmen konstruerar vi de mest fantastiska historier. På en kulturell nivå tar vi del av berättelser, sagor, myter, komedier, tragedier. Dessa berätteler bygger på gemensamma värderingar. I berättelsens form skildras positiva förebilder som vi vill efterlikna, negativa modeller som vi vill undvika. Vem vill göra som kejsaren, gå omkring naken! Vi lär oss av berättelsen om kejsaren och hans nya kläder att vi bör göra upp med storhetsfantasierna om oss själva och närma oss barnets mod och ärlighet.

Det finns olika sorters berättelser. Man kan också urskilja olika funktioner hos en berättelse. Allmänt kan man dock säga att berättandet syftar till att skapa sammanhang i våra liv. Meningsskapandet är en ständigt pågående process. Genom att berätta kan vi förstå det förflutna och vi kan planera framtida handlingar (Polkinghorne, 1988). Genom att berätta och lyssna till andras berättelser kan vi förstå motiven bakom handlingar, vi kan förstå vilka mål som eftersträvas. När vi lyssnar till eller läser andras berättelser förstår vi dessa genom de språkliga processer vi själva använder i våra berättelser. Vi kallar denna typ av förståelse för en hermeneutisk förståelse. Det finns inte en enda "sann" och objektiv verklighet. Perceptionen av verkligheten är alltid en personlig konstruktion. Eller som Goodman (1984, sid. 14) uttrycker det: "I am convinced that there is no one correct way of describing or picturing 'the world', but rather that there are many equally right but conflicting ways - and thus, in effect, many actual worlds".

Olika typer av berättelser och deras funktioner

Spontana berättelser i vardagen

I vår vardag berättar vi spontant historier för varandra, personliga berättelser om enkla händelser eller extraordinära tilldragelser. Vi ger våra personliga erfarenheter en dramatisk form. Alla personliga berättelser förmedlar erfarenhet även om de utlovar en faktisk redogörelse (Langellier, 1989). Man berättar inte bara om sina handlingar och upplevelser, utan man tänker också kring dem, värderar dem, lär sig av dem. Man berättar inte bara för att uttrycka sina värderingar utan för att bygga värderingar, skapa dem, återskapa dem. De personliga värderingarna påverkar vilka berättelser som berättas, hur berättelsen framställs och i vilken situation den framställs. Vi framställer en och samma händelse som inträffat i vårt liv på olika sätt, beroende på om det exempelvis är en anställningsintervju eller om vi berättar för en god vän. På den allra djupaste nivån säger våra berättelser vem vi är och vem vi kan bli - eller inte bli.

Den roliga historien

Den roliga historien är socialt producerad. Vi skrattar åt skämt därför att vi trivs tillsammans, ett "socialt klister". Humor reducerar stress. Man kan använda humor för att ta upp tabubelagda ämnen, om sexualitet och döden. Vi använder humor för att positionera oss i en hierarki. Humor och makt hänger ihop. Exempelvis har man studerat roliga historier i institutionella samtal, på sjukhus. Vem initierar berättandet av en rolig historia? Den som står högst i hierarkin, dvs. läkarna. Om en grupp sjuksköterskor höll på att skämta, då en läkare kom in i rummet, tystnade de. Vem är måltavla för skämtet? Här går man neråt i hierarkin. Patienten är längst ner, och det är patienten man skämtar om. Vi använder skämt för att karaktärisera olika grupper, att försöka fånga något typist. Exempelvis, kan vi konstatera att neurotikern är en person som bygger luftslott, psykopaten flyttar in i dem, psykologen betalar hyran. Vi använder galghumor för att bemästra livshotande situationer och för att hantera apati. Frankl fann att det största psykologiska hotet i koncentationslägren låg i apatin. Därför uppbådade han och hans medfångar kraft genom att hitta på en rolig historia varje dag. Vi använder skämt för att avslöja könsrollssterotypier, exempelvis arbetsfördelningen mellan könen. Vilka arbeten betraktar vi som manliga och vilka betraktar vi som kvinnliga? En pojke fick frågan om vissa arbeten passar bättre för män än för kvinnor. Han svarade:
-"Ja, tunga job passar bättre för män än för kvinnor."
-"Men i vården då," invände intervjuaren, "där är det ju många tunga lyft, men där arbetar ju mest kvinnor!"
-"Ja, men det är mjuka saker," sade pojken. "Det är annorlunda".

Sjukdomsberättelser

Ett av de mest kraftfulla sätten att uttrycka lidande på är att framställa sjukdomen och lidandet i berättelsens form (L.-C. Hydén, 1997). Mötet mellan läkare och patient är dock oftast inte strukturerat på ett sådant sätt att patientens sjukdomsberättelse obrutet kan berättas. Oftast är det läkaren som dominerar interaktionen och patienten svarar på frågor om symptom (Mishler, 1984). Läkarvetenskapens röst, "the voice of medicine", har länge varit starkast. En trasig, anonym fysisk kropp visas upp och skall lagas. I patienters sjukdomsberättelser kan en annan röst höras, livsvärlden röst, "the voice of the lifeworld". I personliga sjukdomsberättelser skildras hur en pågående livsprocess avbryts genom sjukdomen, hur villkoren för livet ändrats och vilka nya förhållningssätt som är möjliga att finna. I själva berättandet sker en inre bearbetning av det som skett. I ljuset av sjukdomen tvingas patienten revidera sin personliga identitet och rekonstruera sin livsberättelse. Han/hon söker förklaringar till sjukdomen. Varför just jag? Har jag själv bidragit till min sjukdom?

Om läkarvetenskapens röst dominerar, hänvisas patienten till rollen som uppmärksam lyssnare för att han/hon skall kunna besvara läkarens frågor. Då livsvärldens röst kommer till uttryck, respekteras patientens auktoritet som historieberättare, sjukdomshistorien berättas på patientens eget språk och läkaren avstår en del av sin auktoritet.

Viss psykoterapiforskning bedrivs med läkarvetenskapen som modell. Med hjälp av ett tekniskt språk -man talar om patientvariabler och terapeutvariabler och lågdosterapier- reduceras det mänskliga mötet till en korrelation mellan variabler, och psykoterapin framställs som en drog som kan intas i större eller mindre doser. Men språket har en otrolig makt över oss. Vårt språk förhäxar oss, säger Tom Andersen (1999). Språket är inte bara informativt, det är också formativt. Det formar oss till de människor vi är. I vilket språk vill vi forma oss? Det vetenskapliga språket hjälper till att skapa en aura av avpersonifierad auktoritet. Vi skriver: "Det har observerats att....", "Forskningen visar...". Vem observerar, visar, säger, påstår, gör? Subjektet saknas, den levande forskaren är utplånad. Vi talar om starka korrelationer som bärare av sanning. Svaga stimuli, det endast antydda, det mångtydiga blir som ett hot för oss. En intensiv jakt pågår för att göra det okända synligt och mätbart. "If you cannot count it, it doesn't count". Det finns en risk att vi förlorar vår förmåga att uppfatta svaga stimuli i en teknikpräglad värld. Det känns angeläget att vi- som Tomas Tranströmer uttrycker det- kan stå upp för ett "omutligt kanske"!

Livsberättelser

Varje människa har en historia att berätta om sitt liv, en livsberättelse. Den svenska författaren, Kerstin Ekman, skriver (1999): "Men hon lever sin berättelse, hur svår den än är. Något annat kan människan inte. Hon får svar på den av andra människor". Att försöka forma en livshistoria låter sig naturligtvis inte göras, en gång för alla. Vi formar under hela livet olika versioner. En livshistoria är per definition en osammanhängande, social enhet (Linde, 1993). Människan kan förstås som en ständigt pågående tolkningsprocess eller som Crafoord (1994) uttrycker det: människan är en berättelse.

Patienters berättelser i psykoterapi

När en person söker till psykoterapi har den nuvarande livsberättelsen visat sig otillräcklig. Berättelsen förmår inte uttrycka den levda erfarenheten. Det är förvisso så att den genomlevda erfarenheten alltid är rikare än de sätt vi förmår att återge den på. Det föreligger alltid ett smärtsamt bristtillstånd, en klyfta mellan erfarenheten och orden. Men för patienten har bristen på något sätt blivit akut. Berättelsen hänger inte alls samman. Alltför mycket ter sig obegripligt.

Då vi lyssnar till en patients berättelse kan vi höra "ursäkternas språk" (Szasz, 1965). Svårigheterna som patienten upplever i sitt liv framställs som orsakade av ödets nycker, slumpen, makens grymhet eller en olycklig barndom. Eller vi kan höra: "Jag kan inte", "Jag var tvungen att.. ", "Jag kunde inte låta bli att..."

Om en person, som utsatts för upprepat våld under sin barndom, beskriver sig själv som ett barnmisshandelsoffer, som en överlevare av barnmisshandel eller som en person vars far tyckte om att slåss, torde detta vara avgörande för hur personen kommer att leva sitt liv (M. Hydén, 1997).

Det finns ett annat språk, "ansvarighetens språk" (Szasz, 1965). Då "ansvarighetens språk" börjar höras i berättelsen, då ett ansvarigt, handlande subjekt börjar framträda, håller en ny berättelse på att formas. Vi hör "Jag valde", "Jag beslutade", "Det var mitt fel".

Patienters berättelser i början av en terapi innehåller ofta fängelse-intriger (Schafer, 1992). Patienter talar om sig själva som fångar, instängda, depriverade, bestraffade, i bojor. Andra framställs som om de vore fångvaktare och domare eller med-fångar och olycksbröder. Men det finns andra intriger som kan komma till uttryck under ett terapiförlopp. Patienter presenterar ibland rese-intriger. Resan, psykoterapiresan, livsresan, kan framställas som lång, mödosam, riskfylld eller spännande i sin oförutsägbarhet. Vi kan höra intriger om återfödande. Ett ljus syns i tunneln, en ny början äger rum, man kommer ut på andra sidan eller man lyckas få huvudet över vattnet.

Följande berättelse skrivs av en 50-årig man, konstnär, fotograf, under pågående psykoterapi. Vi kan ana hur den röda tråden, intrigen, i hans livsberättelse, i hans livsprojekt, och i hans utställningsprojekt börjar framträda. Han börjar se detaljer, färger och han brottas med insikten om tidens obönhörliga gång. "Innan terapin såg jag livet som en svartvit film. Nu har den plötsligt övergått i färg. Jag ser livets, känslornas och tankarnas nyansrikedom i färg. Inget är betydelselöst, alla detaljer tillmäts ett värde och kan sättas i ett sammanhang som blir meningsfullt.....Jag ser mönstret i det projekt som jag hållit på med i många år nu: rost. Om skönheten i förfallet, åldrandet. Om det som en gång var skapat av människohand, senare övergivet och utelämnat till förgängelsen efter att ha varit brukat under många år. Om detta skall jag göra en utställning. Så är det. Jag ser den röda tråden, den har legat framför näsan på mig hela tiden. Varför har jag inte sett den förr? Den är ju så självklar!"

Patienter har i regel levt efter en enda dominerande berättelse. Det har dock varit den bästa de har kunnat forma. Terapeutens uppgift blir att försöka utmana den enda dominerande berättelsen som patienten hittills levt efter, exempelvis synen på sig själv som offer. Genom dialogen mellan patient och terapeut kan en mer användbar och kraftfull berättelseintrig skapas. "The new story must above all be hermeneutically forceful and must carry the power of conviction for both its tellers and its listerners", säger Polkinghorne (1988, sid. 179). Terapeuten arbetar med patientens narrativa konstruktioner snarare än beskrivningar av faktiska förflutna händelser (Spence, 1984). Nya versioner av livsberättelser skapas. Den version som innehåller den största narrativa sanningen är den som ger patienten den bästa förståelsen av det liv han eller hon valt att leva och som ger den bästa möjligheten att förändra det i önskad riktning. Den versionen är den bästa berättelsen.

Psykoterapeuters berättelser

Psykoterapeuter arbetar med narrativ kunskap - de förstår patienter utifrån deras berättelser, i handledningen återskapas patienters berättelser, i fallsammanfattningar och korta vinjetter framställs aspeker av problematiskt liv.

Forskare arbetar också med narrativ kunskap då de vill ge röst åt människors erfarenhet. Här i dag finns en grupp svenska psykoterapeuter och forskare som på olika sätt i sin forskning försöker gestalta människors liv, även om inte alla forskingsinriktningarna direkt utgår från den narrativa kunskapstraditionen. Solveig Olausson (2001) utgår från ett narrativt perspektiv i sin studie av hur unga alkoholiserade kvinnor söker hjälp. Vad har de att berätta om sin väg till behandling? Inga Tidefors-Andersson (2001) studerar, också från en narrativ utgångspunkt, hur sexualbrottsdömda män uppfattar sina brott och sina liv. Hur kan man förstå de draman de iscensätter? Kerstin Eiserman (2001) studerar traumatiserade och torterade flyktingar. I de torterades berättelser framträder en bild av att vara levande död. I en slags "tystnadens sammansvärjning" kan inte det förflutnas fasa benämnas. Bodil Bergman (Bergman & Wright, 2000) studerar kvinnors hälsa ur ett könsperspektiv. Suzanna Lundblad (Lundblad, 2001) studerar hur deprimerade kvinnor förändras under en långtidspsykoterapi. Josef Frischer är inte psykoterapeut, men i sin forskning studerar han forskarstuderandes avbrott i sina forskarstudier, "drop-outs" (Frischer & Larsson, 2000). Varför avbryter de och varför lämnar de en påbörjad forskarkarriär? Vad har de att berätta?

Jag har studerat psykoterapeuters berättelser och främst har jag intresserat mig för goda ögonblick i psykoterapi. Hur framställer psykoterapeuter i berättelsens form det de uppfattar som terapeutiskt gynnsamt? Jag har under flera år samlat skrivna berättelser från psykoterapeuter, och även gjort intervjuer. Jag har bett dem om följande: "Skulle du vilja berätta om ett tillfälle då du anser att något terapeutiskt bra hänt i en terapi med en patient".

Strukturen hos en berättelse

Den allra enklaste strukturen kan beskrivas som att berättelsen skall ha en början, ett mittenparti och ett slut. Emellertid finns mera komplexa strukturer beskrivna.

Den tidigaste och mest inflytelserika modellen över en berättelses struktur har presenterats av Labov och Waletsky (1967). De beskriver en modell med sex komponenter, vilka alla återfinns i en helt utvecklad narrativ. Ofta saknas någon komponent eller några komponenter. De olika komponenterna behöver inte vara kronologiskt ordnade.

1. En berättelse kan börja med en sammanfattning ("abstract"), där lyssnaren/läsaren får en fingervisning om vad som skall komma. I sammanfattningen anges vad som är viktigt, vad som skall uppmärksammas. Exempelvis börjar en terapeut sin berättelse med att sammanfatta: "Något bra hände den där gången då jag började undersöka tillsammans med patienten varför hon kommit för sent på sista tiden".

2. I ett inledande avsnitt ges en bild av den bakgrund ("orientation") mot vilken historien utspelar sig. Här anges tidpunkt, plats, händelser som har föregått, vilka personer som ingår i berättelsen, deras inbördes relation. I berättelser om patienter kan exempelvis huvudrollsinnehavaren - patienten - presenteras i termer av kön och ålder, hur han eller hon visar sig för terapeuten, vad han/hon varit med om i sitt förflutna, varför han/hon sökte terapi. Övriga rollinnehavare presenteras och relationer framträder. Vidare kan ingå en beskrivning av vad som försiggått i terapin fram till själva händelsen, hur länge patienten gått i terapi då händelsen inträffar, var i sessionen som åhöraren eller läsaren kommer in i berättelsen.

3. Händelsen ("the complicating action") är en del av berättelsens kärna. Här framställs det egentliga problemet och vilken förändring som inträffade.

4. Värderingen ("evaluation") är det sätt på vilket berättaren anger berättelsens poäng. Det är poängen som gör att berättelsen är värd att berättas. Poängen är det som berättaren vill framhäva, betona till lyssnaren eller läsaren. Man skall inte behöva fråga: Varför berättades detta? (En rapport saknar poäng). En berättelse, där poängen inte klart framgår, tråkar ut och irriterar. Vi har alla erfarit hur pinsamt det är då någon berättar en rolig historia och ingen skrattar.

5. I berättelsens upplösning ("result" eller "resolution") anges vad som till slut skedde. Handlingen sammanfattas. Exempelvis anger en terapeut vad som till slut skedde på följande sätt: "Vad som hände var att patienten inte längre kom för sent till sessionerna".

6. Berättelsen kan avslutas med en slutkläm ("coda"), som signalerar att berättelsen har nått sitt slut; det finns inget mer att tillägga. En terapeut avslutar med orden: "Ja, ungefär så här gick det till".

Min utgångspunkt

Jag har utgått från att vad en berättelse än handlar om, så är den samtidigt en självrepresentation (Crafoord, 1994; Mishler, 1986). Självrepresentationen framträder tydligast i berättelsens poäng. Hur vill berättaren framställa sig själv? Kanske berättaren placerar sig själv i det mest gynnsamma ljuset, förstorar upp sig själv, vill visa hur modig, insiktsfull, humoristisk eller hur förstående och lyhörd han eller hon är. Bakom psykoterapeuters berättelser om sina patienter skymtar berättarens bild av sig själv; en psykoterapeutisk identitet tonar fram. Vad är det för psykoterapeutisk identitet som hävdas? Om man lyssnar till många psykoterapeuters patientberättelser kan vi sannolikt få en bild av en kollektiv psykoterapeutidentitet, färgad av det värderingssystem som är förankrat i den psykoterapeutiska kulturen.

Jag har också utgått från att det är nödvändigt att tolka berättelsen och dess poäng. "It is important to recognize that determining the point of a story is an investigative problem. It is not simply stated by the narrator ... it is not an observable piece of behaviour and (it) requires inference and interpretation on the analyst's part" (Mishler, 1986, s. 236). Förhållandet mellan texten och den som tolkar skall vara ett öppet förhållande, säger Ricoeur (1993), i den meningen att det alltid finns en annan tolkning som skulle kunna förmedla det första förhållandet. "Att tolka är att följa den tankeriktning som öppnas genom texten, att ge sig iväg mot textens gryningsland" (Ricoeur, 1993, s. 60).

Exemplet: Försoning

I följande berättelse bildar en manlig terapeuts belägenhet utgångspunkten. Terapeuten är i utbildning (specialistutbildning i psykoterapi).

Jag har således bett terapeuten att skriva en berättelse om ett tillfälle då något terapeutiskt bra hänt i en terapi med en patient. Terapeuten skriver: "Det tillfälle jag kommer att tänka på är då jag träffade en nio-årig pojke i terapi. Det var vid något av de tillfällena i början av terapin då jag kände mig osäker i rollen och i arbetet som barnterapeut. När jag anländer till terapirummet med min egen osäkerhet och ångest, möter mig ett kaos som jag absolut inte räknat med. Hela rummet var som en arbetsplats och ingen hade förvarnat mig. Jag gör ett desperat försök att göra iordning, men jag inser att det är en omöjlig uppgift. I detsamma anländer pojken och hans mamma".

Detta utgör alltså den scen till vilken terapeuten inbjuder sin unge patient. Spänningen stiger. Hur kommer han att hantera situationen? Terapeuten fortsätter sin berättelse:

"Vi går in i ett angränsande rum och jag känner mig överhettad i hela huvudet och känner mig helt upptagen av mig själv. Nåväl, mamman lämnar sonen kvar hos mig och jag hittar tydligen något att sitta på. När jag får en stund på mig, 'ser' jag plötsligt att han finns där. Han verkar inte alls vara bekymrad över att ingenting var som det skulle vara utan ser sig nyfiket runt".

Redan nu sänks spänningen i berättelsen, därför att upplösningen antydes. Patienten håller på att ta hand om situationen:

"Då frågar jag honom: 'Vad gör vi nu?' Han har redan upptäckt att i rummet fanns allt han redan behövde just nu, nämligen ritpapper, pennor och diverse kontorsmaterial. Han började genast att använda det som fanns tillgängligt. Jag hade inte sett och upptäckt något av detta. Han hade ett mycket angeläget 'budskap' till mig genom sina bilder. Han använde också de andra sakerna på ett mycket finurligt sätt. Terapitimmen gick mycket fort".

Analys

Terapeuten presenterar sig som osäker i sin roll som barnterapeut. Han blir helt perplex då han inser att det rum han har att erbjuda sin patient är i kaos. Han tycks skämmas över att inte ha något bättre att ge honom. Skammens rodnad lyser i hans ansikte. Verktygen, de yttre och de inre, är i oordning. Han själv har bringats ur sin balans. Emellertid tycks terapeuten samtidigt se på sig själv med en försonande blick. Han låter läsaren förstå att händelsen utspelade sig på ett tidigt stadium i hans professionella utveckling. Att då känna sig osäker är mer naturligt än onaturligt. Kanske han också vill säga att han inte skulle hantera situationen på samma sätt i dag. Dessutom kan vi påstå att det krävs en viss mognad och just säkerhet för att kunna göra en god berättelse om sin osäkerhet och om det pinsamma minnet. Terapeuten är beredd att se på sig själv i backspegeln och se på en episod då rollerna var ombytta, då patienten fick agera som terapeut för sin terapeut. Med hjälp av en viss distansering till sig själv och med hjälp av humor visar terapeuten att det är möjligt att integrera sådant som i stunden väcker obehag. Terapeuten visar sig som en person som kan försonas med sig själv och sina brister. Det är den själv-bilden som tonar fram.

Det är patienten som spelar huvudrollen vad gäller den positiva utvecklingen. Obekymrad om det kaos som terapeuten brottas med, tar patienten för sig av det han behöver. Patientens obekymrade och nyfikna attityd och hans förmåga att ta hand om sig själv kommer leda till den goda utvecklingen. Patienten lyckas att få tillbaka sin terapeut. En helt fungerande terapeut återskapas. Den gemensamma leken kan återupptas. Terapeuten är åter beredd att lyssna till patientens budskap. Lärdomen kan formuleras så här. Om terapeuten i sin yttre och inre oreda kan lita till patientens inneboende krafter, kan patienten aktivera sin kreativitet, terapeuten hinner att samla ihop sig, och det gemensamma arbetet kan återupptas. Eller sagt på ett annat sätt: Ibland är det bäst att inte göra någonting.

Avslutning

Vad kan man då säga om den texttolkning jag presenterat här? När jag ber psykoterapeuter att berätta om goda ögonblick, är det den text som de skapat tillsammans med sina patienter, som de i berättelsens form framställer till mig. När jag sedan tolkar denna text skapar jag på ett sätt en ny text, en ny berättelse, som jag presenterar för vetenskapssamhället. Vad kan man säga om min berättelse? Är det en god berättelse? Är den sann? Jag skulle kunna svara med Märta Tikkanens (1989) ord: "Tro inte ett ord av vad jag säjer; allt är sant".

Referenser

Andersen, T. (1999). Et samarbeid - av noen kalt veiledning. I M.H. Rönnestad och S. Reichelt (Eds.), Psykoterapiveiledning (ss. 151-162). Oslo: Tano Aschehoug.

Bergman, B. & Wright, I. (2000). Self-reported health in relation to medical health and gender-specific problems in women. Journal of Occupational and Environmental Medicine, 42, 3, 311-317.

Crafoord, C. (1994). Människan är en berättelse. Stockholm: Natur & Kultur.

Eiserman, K. (2001). Tortyrtraumat och erfarenheter av psykoterapi med tortyröverlevande. Insikten, 10, 4, 12-19.

Ekman, K. (1999). Guds barmhärtighet. Stockholm: Bonniers.

Frischer, J. & Larsson, K. (2000). Laissez-faire in research education - an inquiry into a Swedish doctoral program. Higher Education Policy, 13, 131-155.

Goodman, N. (1984). Of mind and other matters. Cambridge Mass.: Harvard University Press.

Hydén, L.-C. (1997). Illness and narrative. Sociology of Health & Illness, 19, 48-69.

Hydén, M. (1997). Berättelsen i psykoterapins värld. I L.-C Hydén & M. Hydén (Eds.), Att studera berättelser (ss. 173-197). Stockholm: Liber.

Labov, W. & Waletzky, J. (1967). Narrative analysis: Oral versions of personal experience. I J. Helms (Ed.), Essays on the verbal and visual arts (ss. 12-44). Seattle: University of Washington Press.

Langellier, K. (1989). Personal narratives: perspectives on theory ad research. Text and Performance Quarterly, 9, 243-276.

Linde, C. (1993). Life stories. The creation of coherence. New York: Oxford University Press.

Lundblad, S. (2001). Depressed women in psychotherapy. The nature and persistence of change. Manuskript.

Mishler, E. (1984). The discourse of medicine. Dialectis of medical interviews. Norwood NJ: Ablex Publiching Company.

Mishler, E. (1986). The analysis of interview-narratives. I T. Sarbin (Ed.), Narrative Psychology (ss. 233-255). New York: Praeger.

Olausson, S. (2001). Unga kvinnors väg till behandling. Manuskript.

Polkinghorne, D. (1988). Narrative knowing and the human sciences. Albany: State University of New York Press.

Ricoeur, P. (1993). Från text till handling. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Schafer, R. (1992). Retelling a life. Narration and dialogue in psychoanalysis. New York: Basic Books.

Spence, D. (1984). Narrative truth and historical truth: Meaning and interpretation in psychoanalysis. New York: W.W. Norton.

Szasz, T. (1965). The ethics of psychoanalysis. New York: Basic Books.

Tidefors-Andersson, I. (2001). Om 20 män dömda för sexuella övergrepp mot 38 barn - från barndom till brott. Manuskript.

Tikkanen, M. (1989). Storfångaren. Stockholm: Tiden/Folket i bilds förlag.

Mail til Institut for Kommunikation:
Redaktion & redigering: